När jag var gravid 1991 blev jag av med jobbet pga finanskrisen /lågkonjunkturen men jag kunde arbeta på min sambos jobb ända fram till förlossningen i stort sett, för att en person på arbetsplatsen slutade väldigt plötsligt.
När dottern hade blivit nästan 1 år och fem månader skolade jag in henne på dagis i augusti 1993. Innan det var jag föräldraledig.
Höstterminen 1993 läste jag en 20-poängskurs på Universitetet. Jag kände redan då att min hjärna inte fungerade lika bra som den hade gjort tidigare eftersom jag hade svårare att lära än tidigare, men förstod inte varför.Under våren 1994 läste jag någon småkurs och sökte jobb.
På sommaren 1994 var jag på väg till en anställningsintervju då jag märkte att jag stötte i fötterna i marken när jag gick men jag kunde inte förstå varför. Jag gav mig inte tid att analysera det då och sedan gick allt så snabbt. Den 1 september började jag mitt nya jobb som enhetschef på heltid.
Jobbet var roligt och stimulerande men tufft eftersom jag egentligen var sjuk men inte hade förstått det själv. I oktober 1996 bytte jag tjänst på eget initiativ .Jag diskuterade det här med min nya chef (han började hösten 1995), under våren 1996 eftersom jag kände mer och mer att det blev för tufft med chefsjobbet. Jag blev ju bara sjukare och sjukare, fast jag hade ännu inte insett att det var det som var anledningen till att jag inte orkade. Årsskiftet 1996/1997 skulle det dessutom omorganiseras igen. Jag erbjöds en handläggartjänst inom samma enhet.
Under hösten 1996 var min dotter sjukskriven av barnläkare och jag var därför hemma för vård av barn hela hösten ända fram till julen i princip. Jag hade därför inte tid att fokusera på mig själv och mitt sjukdomstillstånd.
Jag kom till sjukgymnasten första gången i februari 1997 och neurolog i april samma år och sjukskrevs från 13 maj 1997 av neurologen. Bortsett från kortare försök till arbetsträning har jag i stort sett varit sjukskriven sedan dess. Jag har sedan 2002 sjukersättning.
Jag fick börja lågt i lön 1 september 1994 på min enhetschefstjänst men utlovades en mycket positiv löneutveckling framöver. En positiv löneutveckling som jag inte fick uppleva eftersom jag blev sjukskriven.
Jag tog under våren 2008 kontakt med mitt gamla jobb inför skiljeförhandlingen, för att ta reda på vad jag skulle ha tjänat om jag hade haft kvar min gamla tjänst som enhetschef. Den person som hade min gamla tjänst hade under våren 2008 dubbelt så mycket i lön än vad jag hade när jag slutade. Visserligen hade tjänsten genomgått vissa förändringar sedan jag hade den men det finns ju ingenting som säger att jag inte skulle ha kunnat ha tjänsten efter dessa förändringar. Tjänsten har förmodligen haft ytterligare löneutveckling sedan dess.
Det här innebär ju att förutom att jag har förlorat väldigt mycket i livskvalité och socialt m m också har förlorat oerhört mycket ekonomiskt. Tänk alla år när jag skulle ha kunnat tjäna så mycket mer pengar än vad jag får i sjukersättning som dessutom inte ens når upp till min gamla lön utan motsvarar c 80 procent av min gamla lön, som alltså var väldigt låg.
När jag sedan får ålderspension får jag betydligt lägre än vad jag skulle ha kunnat jobba ihop om jag hade varit frisk och orkat jobba på min chefstjänst. Det här gäller även tjänstepensionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar